Ett långt inlägg om ditt och datt

”It’s a funny thing about comin’ home. Looks the same, smells the same, feels the same. You’ll realize what’s changed is you.” -Benjamin Buttons Otroliga Liv

 

Ett påskägg! Var i Etiopien hittar man ett påskägg?! Ja ni, det vet jag inte. Detta påskägg hittade jag i alla fall hemma i mitt flickrum i Motala. Japp, jag är hemma nu. Äntligen!

Jag har haft några helt fantastiska månader i Etiopien med Louise. Bättre upplevelse hade jag inte kunnat föreställa mig. Intervjuerna har gått som på räls, vi har mött underbara människor som gett oss så mycket, både i form av hjälp och av upplevelser, vi har sett så många spännande saker och haft fruktansvärt roligt tillsammans.

Men nu var vi klara. Vi har gjort allt vi ville och skulle och längtan efter en varm dusch och god svensk mat hade vuxit sig allt större. Igår eftermiddag packade vi därför ihop våra saker och lämnade vårt fina hus i Abay Madoo. Jag måste erkänna att jag hade en liten oroskänsla i magen, dels för att flygbolaget några dagar tidigare ändrat vår flighttid och dels för att flytet vi haft hittills inte passar in i mitt liv! Jag har aldrig sånt flyt som vi haft under hela resan! Någon gång måste det upphöra.

Vi tog oss till Bahir Dar flygplats, ett litet hus som mest liknar en byggarbetsplats. Eftersom vi var ute i väldigt god tid intog vi varsin vilstol och startade filmen “Up” på datorn. Vi var så inne i filmen att killen som skötte check-in fick komma och hämta oss. Han meddelade oss att våra bagage inte kunde gå direkt till Köpenhamn, vilket gjorde oss lite oroliga eftersom vår bytestid i Addis Abeba nu endast var 45 minuter och vi på denna tid skulle var att tvungna att hämta ut våra väskor, gå från inrikesflygplatsen till den internationella flygplatsen, checka in, gå genom säkerhetskontrollen och boarda planet. Tveksamt!! Men killarna i Bahir Dar såg så lugna och säkra ut att vi tänkte att de nog fixar det. De mailade Addis och försedde våra väskor med priority-tags. Nemas Problemas!

Vi överlevde propellerplanet till Addis men bagageutlämningen tog tusen år och vi blev mer och mer stressade. När väskorna äntligen kom tog vi dem på ryggen och rusade mot den internationella flygplatsen, ivrigt påhejade av förbipasserande människor och med svetten rinnande längs ryggarna. Väl inne och förbi första säkerhetskontrollen hittade vi rätt incheckningsdisk, men nej, planet hade gått! Vi fattade det inte riktigt, vaddå, är vi fast i Addis Abeba nu?? Det var inte det vi ville, och vi kände tårarna komma. Som tur är så hade vi träffat på en riktigt schysst incheckningskille och efter en hel del väntan och stora ansträngningar från hans sida fick vi en ny biljett till Köpenhamn via Paris! En timme hade vi på oss, och det blev lite småstressigt, men snart satt vi på planet mot Frankrikes huvudstad. Det var nästan för bra för att vara sant, vi slapp en natt i Addis!

Åtta timmar senare vacklade vi av planet i Paris. Trötta, stela och varma. På vår biljett såg vi att vi även här hade endast en timme på oss. Även om vi inte skulle behöva hämta bagage så var vi tvungna att skynda oss, det var knappast världens minsta flygplats vi hamnat på och avstånden är långa! Vi åkte buss mellan terminaler, fick vårt handbagage genomsökt och sprang även här en liten sträcka. Hittade rätt gate, men dock inte någon incheckningsdisk så vi hade inga boardingkort. Nåväl, den snälla fransmannen vid gaten checkade in oss, men när vårt bagage kom på tal skakade han bara på huvudet, och deklarerade att han trodde vårt bagage var “lost” och att det var Ethiopian Airlines fel. Dåliga nyheter alltså! 20 % chans hade vi att få vårt bagage i Köpenhamn, menade han. Risken att det inte skulle hinna förflyttas mellan våra båda plan var väldigt stor. Detta ledde naturligtvis till stor nervositet på den två timmar långa flygturen till Köpenhamn.

Väl framme i Danmark väntade vi otåligt vid bagagebandet. Hoppas hoppas hoppas! När jag skymtade min väska trodde jag knappt mina ögon! Väskorna var där! Och vi var i Köpenhamn, tre timmar tidigare än vi varit om vi kommit med vårt första flyg. Oflytet hade på något konstigt vis blivit flyt!

Nu sitter jag i soffan hemma i huset i Östergötland. Har duschat och tvättat håret. Lagt alla mina kläder från resan i tvätten. Varit på Ica Maxi och plockat på mig massa onyttiga, men ack så goda saker. Gått igenom all min post från de senaste fyra månaderna. Ätit riktig mat! Och påskgodis. På ett sätt känns det som om jag aldrig varit borta. Som om Indien och Etiopien bara var en dröm. En vacker men avlägsen sådan. Och på ett annat sätt känns det som om jag kommer vakna i Abay Madoo imorgon igen. Det är en underlig känsla.

Det kommer krävas tid. Tid att plocka fram alla de upplevelser och intryck jag fått de senaste månaderna och bearbeta dem, en och en. Under resans gång har man noterat saker och sedan stoppat dem långt bak i medvetandet. Det har inte funnits tid att bearbeta dem innan, för varje dag har det hänt något nytt. Men nu finns det tid. Tid att försöka förstå och hantera allt jag varit med om. Allt det jobbiga, hemska och sorgliga. Och allt det vackra, underbara och fina. Jag ska försöka fokusera på de sistnämnda kategorierna.

Med detta långa och säkerligen lite röriga inlägg vill jag också tacka för min tid här på bloggen, då detta med största sannolikhet är mitt sista inlägg. Det har varit så roligt att få skriva här, kanske fortsätter jag på min egna blogg. Jag är glad att vi har dessa texter, de kommer vara till stor hjälp när jag vill minnas.

För att återknyta till citatet i inläggets början. Allt är detsamma härhemma. Men inte jag. Jag har förändrats. Och nu ska jag ta ett långt, skönt påsklov för att fundera och reflektera över på vilket sätt.

Tack för mig. Hej!

Tjabba tjena hallå

Det var ett tag sen jag skrev. Har inte funnits så mycket att säga som ingen vet. Men ibland tror jag inte det behövs sägas så mycket. Jag har i tidigare två inlägg skrivit väldigt filosofiskt så varför inte skriva för mig själv bara.

Det är en fascinerande arbetsmiljö jag befinner mig runt.  I ett lokalt hus hos en familj någonstans i Sydostasien. Regnet piskar mot plåtpaket utanför. Under mitt skrivbord vandrar småmyror och smaskar på alla smulor från kexen jag tappat på golvet. En groda hoppade just nu förbi mig. Känner av att jag fått ett par nya småsår på kroppen i form av myggbett, bruten nagel och svettskador runt höfterna från jeansen att slicka på. Inget av detta är egentligen av intresse för er läsare, för det säger inte så mycket mer om min resa än att jag har I-lands problem i ett U-land. Men ibland tror jag inte så mycket av vikt behöver sägas. Ibland vill man mest bara skriva: ” tjabba tjena hallå, allt väl? Någon som vill ta en fika snart”?

Snart ja… 94 dagar… Så länge har jag varit borta från Sverige. Det är en lång tid att inte tala med människor som man normalt sett träffar varje dag eller varje vecka. Ytterligare 28 dagar återstår innan jag sätter mina fötter på svensk mark. Det har varit ett långt äventyr och jag är glad för allt jag fått uppleva och även för allt som återstår. Det får en att sätta ett stort värde på allt man har där hemma: familjen, frukosten, innebandyn och gängen man hänger i. Ja, life is good, man borde vara mer som farsan Baloo: vara nöjd med allt som livet ger än ;).

/Filip

Kloster, vattenfall och en liten tankeställare

Tiden rinner iväg och med de sista veckorna kommer också de obligatoriska turistutflykterna. Det började förra onsdagen med en båttur på Lake Tana med tillhörande klostervisningar. I den stoora sjön finns flera olika öar och på dessa även ett kloster eller två. Vi besökte tre olika kloster och vår grupp bestod utav mig och Ronja, ett par från Polen och ett par från Frankrike. Och båtkillen såklart. Alla tre kloster var snarlika, stora runda byggnader som inte direkt såg så mycket ut för världen på utsidan. Där inne va de däremot rätt coolt. De bestod utav en rund korridor runt hela huset med ett inre rum där bara präster, munkar och diakoner fick gå in. Men vi nöjde oss med att stanna utanför i korridoren och titta på alla faktiskt jättefina målningar på väggarna som symboliserade olika kristna och bibliska händelser. Målningarna va från ca 1500-talet men trots det i oförskämt bra skick, med massa fina färger och detaljer. Vår guide berättade om de allra viktigaste målningarna och vi kände igen inledningen till de flesta bibliska historierna, ända tills han skrattade lite och knöt ihop varje historia med ”och sen kom de till Etiopien”, eller ” och alla dessa människor tror vi är från Etiopien”. Vi sneglade lite på varann och småskrattade. Både med honom och åt honom. När klosterturen va klar åkte vi till vad båtkillen kallade för ”The Hippo-place” för att få se lite flodhästar. Dessa behagade dock inte att titta upp över ytan så vi fick på tillbakavägen nöja oss med en jädra massa pelikaner istället. Men dom va också fina.

 

Idag, en vecka senare, va det dags för utflykt nummer två. Blue Nile Falls, tidigare Afrikas näst största vattenfall. Lite kuriosa innan berättelsen fortsätter: den blå nilen börjar i bergen i Etiopien och möts upp i Sudan med den vita nilen som kommer från Victoriasjön. Där byter den namn till bara nilen och går genom Egypten och mynnar sen ut i Medelhavet. Det tog 45 skumpiga minuter från Bahir Dar innan vi kom fram till biljettluckan. När vi betalat och ska återvända till vår lilla bil ser vi att den är omringad med cirka 20 män som hänger på, i och runt bilen. Vår chaufför har smidigt glidit in i mängden av alla ansikten och vi blir lite förvirrade. Efter att ha lokaliserat vem av dessa män som är vår chaufför så inser vi att vi inte kommer bli ivägsläppta om vi inte tar med oss en guide, vilket vi inte hade tänkt från början, så vi vinkar in en av männen (som i princip redan är inne i bilen) och åker iväg till platsen där promenaden mot vattenfallet ska börja. Väl där inser vi att det nog var en jäkla tur att männen va ihärdiga för vi hade aldrig hittat dit själva. Efter en halvtimmas promenad i gassande sol uppför ett litet berg kommer vi fram till vattenfallen. För ca 15 år sedan va det mycket större än vad det är idag pga att de har installerat ett vattenkraftverk där nu så mer än halva floden än bortdirigerad från fallet. Nu är det dessutom torrperiod vilket också gjorde att fallet blev mindre. Men det var väldigt fint och coolt iallafall. Det är något magiskt med vattenfall..

 

Väl nere vid bilen igen va vi minst sagt svettiga och med hungriga magar återstod en till skumpig bilresa tillbaka till BD. Då vägarna bestod utav sten, bara sten, så vickade hastighetsmätaren endast mellan 10 och 30 km/h och sandmoln trängde sig in i bilen som påminde om mellanstadiedisconas rökmaskiner. Överallt runt vägarna möttes vi av människor som skrattade, pekade, vinkade och sprang efter bilen. Vi vinkade glatt tillbaka och bemötandet fick oss för en sekund eller två att känna oss som Brad Pitt och Angelina Jolie. Typ.

 

Det är mycket tankar som dyker upp i huvudet efter att ha spenderat lite tid i ett sånt här land. I början när alla tittar på en så mycket att man tror deras ögon ska hoppa ut så tror man att man har något i ansiktet. Smuts man inte visste hade hamnat där. Men snart kommer man på att det är ju bara för att vi är vita. Det är med blandade känslor jag möter allas blickar. På ett sätt skäms jag lite för vad jag representerar bara pga min hudfärg. Bara för att jag råkar komma från väst betyder ju inte det att jag stödjer allt ”vi” gör och tidigare har gjort. Det känns tungt att axla det ansvaret och inget jag är speciellt sugen på att göra. Nu är vi i minoritet, och att känna att man blir be

dömd bara på grund av sin hudfärg är en läskig känsla. Vår vita flagga är hissad, och jag tror inte att så många tror något annat. Men man vet ju aldrig vad dom tänker. Dessa va några av de tankar som dök upp i huvudet på vägen tillbaka, och medan vi glatt vinkar tillbaka till barnen genom bilrutan funderar jag på hur jag vill försöka hjälpa till att göra världen till en mer rättvis och kärleksfull plats.

 

Guidad tur i ett kloster

 

Utanför ett kloster

Ronja och jag vid vattenfallet!

 

Chauffören passade på att pumpa däcken och vi blev dagens huvudattraktion. Hej apor i bur!

Safari-fortsättning!

Igår kväll kom Safi och jag hem från en tredagars safari i Murchison Falls National Park i nordvästra Uganda.

Vi åkte tidig tisdag morgon för att ta oss från Kampala och upp i landet. Det första målet på resvägen var just vattenfallen och väl där tog vi en promenad och såg de två vattenfallen som mynnar ut i Victoria Nile. Det var hisnande vackert men väldigt varmt så klättringen upp till toppen var en ganska jobbig men värt det. Ett av de vackraste vattenfallen jag har sett!

Vi åkte sedan vidare till Red Chilli Camp där vi skulle äta, chilla och sova. Det var en mysigt ställe med en hel del regler. Vi blev tillsagda att inte ha mat eller schampo eller annat som luktade i tältet, istället fick vi lämna in allt sådant bakom baren. Varför? Jo, annars skulle babianerna eller vårtsvinen komma in i tältet och ta dessa saker. Vi var även tvungna att vara försiktiga när vi gick omkring i lägret efter skymning för att det kunde vara flodhästar som vandrade in. Baker (assistant manager i lägret) sa att om vi ser en flodhäst så gå inte nära den utan låtsas som den inte är där och vänta i baren/tältet tills den är borta. Om du inte upptäcker den i tid och råkar komma för nära eller till och med skulle gå in i flodhästen då är du död. Vi kan lugnt säga att både Safi och jag höll tummarna för att vi inte skulle möta en flodhäst i lägret!

Vi gick och la oss ganska tidigt eftersom vi var väldigt trötta båda två och sov någorlunda hela natten trots att det var tok-varmt i tältet. Vi vaknade tidigt på morgonen eftersom vi skulle ut och spana på djuren i nationalparken. När Safi var och borstade tänderna hittade jag en orm i vårt tält genom att nära kliva på den. Det var en liten, svart orm men personalen var trevlig nog att ta ut den även om de skrattade under tiden. De tyckte inte en så liten orm va något att bli rädd för och tyckte antagligen att jag var lite fjantig.

Vi åkte på en båt över Victoria Nile och kom in i djurens territorium. Vi hade en minibuss där de hade tagit av taket så man kunde sticka upp huvudet och se djuren ordentligt. Under dessa timmar såg vi bl.a antiloper, babianer, apor, giraffer, elefanter, vattenbufflar, örnar, flodhäst och vårtsvin. De flesta var en bra bit bort och ibland väldigt svåra att upptäcka. Vi åkte tillbaka till vårt camp och käkade lunch.

Vid klockan 14 så fortsatte vi dagen genom att ta en båttur på Victoria Nile. Det var härligt eftersom det hade varit så varmt och det fläktade skönt. Under båtturen såg vi krokodiler, fåglar så som kingfishers, elefanter på nära håll, en massa flodhästar, ödlor och fin natur. Vi åkte ändå till vattenfallen och tillbaka igen och därav fick vi se och upptäcka en massa t. ex åkte vi förbi platsen där Ernest Hemingway kraschade med sitt flygplan.

Vi kom tillbaka till campet och hängde med våra medresenärer och käkade, spelade kort och skrattade. Under tiden så kom en familj vårtsvin förbi och hälsade på. De var en familj bestående av mamma, pappa och 4 små kultinga-hur söta som helst. Så Pumba fick vi se på nära håll (ungefär 2 meter). Vi hade även fladdermöss på uteplatsen.

Dagen efter så skulle vi ta oss till Kampala igen men först skulle vi på noshörnings-jakt. Så vi åkte till ett vad vi kan kalla ett reservat där ett antal noshörningar finns. Efter ungefär 15 minuters promenad hittade vi, genom vår guide, fyra noshörning som låg och slumrade. En mamma, två halvvuxna hanar och en ettårig unge. En av hanarna hette Obama eftersom mamman kom från USA och pappan från Kenya. Därefter var det lunch och hemfärd.

Det var en kul upplevelse att vara på safari och se vilda djur i det fria. Vi hade även ett roligt gäng med blandade nationaliteter som gjorde resan oförglömlig. Så får ni chansen att åka på en safari-ta den och ni kommer antagligen inte att ångra er.

Nedan ser ni kort från safarin!

Hälsningar Martina.

Safari

Safi and me

Bröllop!

 

Bröllop är något himla fint, tycker jag. Det spelar ingen roll i vilket land det är, bara det faktum att man firar kärleken är så väldans bra. Så när jag och Louise igår blev inbjudna till vår vän Antenehs bröllop blev vi väldigt glada och förväntansfulla. Och idag var det dags. När vi anlände till Antenehs föräldrars trädgård hade själva vigselceremonin redan varit och det var dags för festen! Brudparet och deras närmsta vänner satt på en liten specialbyggd scen på stolar som mest liknade kungatroner. Nedanför satt alla vi gäster på rad och tittade upp mot dagens huvudpersoner. Efter lite allmänt mingel var det dags för det vi varit lite nervösa för, nämligen mat och dryck. Vi bjöds, som vi fruktat, på den lokala ölen. Efter den första, skälvande klunken insåg vi att det smakade om inte gott så i alla fall helt okej denna gång. Första eventuella pinsamheten var alltså undanröjd. När det kom till maten så bjöds det på buffé, vilket också gjorde det lite lättare att inte äta det man inte gillade.

När alla ätit sig mätta var det dags för tal. Först brudgummens far, sedan brudens. Och helt plötsligt, utan minsta förvarning stod jag och Louise längst fram framför alla vänner och släktingar med mikrofonen i handen! Hjälp! Som tur är lyckades Louise leverera några väl valda ord som möttes av stormande applåder. Efter vårt lilla framförande blev brudparet välsignat av en präst innan den lite mer informella delen av festen tog fart. Det var nämligen dags för dans! Brudparet började och bjöd inte på bröllopsvals utan på traditionell etiopisk dans som involverar mycket studsande upp och ner, vickande på axlar, höfter, bröst och rumpa. Festen hade dragit igång på allvar! Alla samlades längst fram, och gammal som ung började dansa, sjunga och jubla. Louise och jag höll oss i utkanten och konstaterade att är man inte född med ”swag” så är man inte. Det var en fantastiskt härlig stämning och vi log så att kinderna nu värker.

Efter nära fyra timmars bröllopsfest tog vi så följe med en av våra nya vänner och vandrade trötta hemåt. Vi konstaterade att vi hade känt oss otroligt välkomna av alla på festen och att det var länge sedan man såg så mycket kärlek och glädje i ett och samma rum. Denna dag är verkligen en dag vi aldrig kommer glömma!

Brudparet

 

Vi tillsammans med Antenehs pappa

Vi höll som sagt tal

Nytt land = Nya erfarenheter! T.ex. G7+ konferens om Post-2015 Development Agenda!

Tjäna! (Likt Café Bärs)

Ny update från Dili, Östtimor!

Som Martina skrev nedan om Uganda när det gäller tiden så gäller detsamma även här på andra sidan jorden. Tiden går otroligt fort och jag kan inte fatta att vi bara har 5 veckor kvar här. Under denna tid som vi varit här har vi upplevt väldigt mycket och det är väl troligen därför tiden går så fort för det är ju så ordspråket lyder: “Tiden går snabbt när man har roligt”.

En kort historia om en händelse var en kväll när vi skulle åka och ta det lugnt i en lokal bar. Det var fredagkväll och det var det för taxichauffören också. När vi börjar förhandla med honom står han utanför bilen och när vi sedan sätter oss i den och han kör iväg pratar han både i mobiltelefonen, röker, dricker öl, växlar och styr samtidigt… Johanna och jag visste inte om vi skulle skratta eller gråta men vi kom i alla fall fram hela och säkra och det var det viktiga. Nu ser vi tillbaka på det med stor humor!

En lugnare men dock svettiggare upplevelse var när vi blev inbjudna av vår tolk till hans brors hem uppe i bergen. Vi blev väldigt glada över den fina gesten, tackade ja och skulle dagen efter börja en cykeltur vi sent glömmer. Det var uppförsbacke, dåliga vägar och mycket trafik. Vi svettades och flåsade men kom tillslut fram och blev varmt välkomnade och omhändertagna med kall dryck och stora leenden. Efter ett trevligt samtal begav vi oss ännu högre upp i bergen för att ta del av den fina utsikten. Vägen var svår men väldigt värt det. Utsikten över staden var otroligt fin. Vi pratade och tittade ut över staden. Det mest intressanta samtalsämnet som togs upp var det om giftermål. Det kom fram att en tradition i Östtimor är att man som man betalar för sin fru till hennes familj för att få gifta sig med henne. Det ännu mer intressanta är att det är olika priser för olika regioner, ytterligare intressant är att priserna skiljer sig pga att vissa regioner anses ha vackrare kvinnor än andra, MEN, vad som är mest intressant är det dyraste priset och vad valutan är………. = 77 levande kor! När vi dessutom fick reda på att priset för en ko är 500 – 1000 dollar (c:a 3200 – 6500 kr) förstår man snabbt att det blir väldigt dyrt för en vanlig människa vilket gör att man kan få betala i omgångar livet ut. Johanna och jag tappade hackorna. Detta är vad jag kallar ny erfarenhet! Vi gick sedan tillbaks ner för berget, åt en riktigt god lokal lunch i broderns hus och under lunchen sa de till oss att “nu har ni en Östtimoresisk familj”. Vi blev väldigt rörda av deras vänlighet och uppskattning av att ha oss där och bara tackade och tog emot. Efter maten tog vi farväl och cyklade hem (denna gång i nedförsbacke = GÖTT!)

Nu i lördags umgicks vi med portugiserna igen och skulle dra ut till en av nattklubbarna i stan för en härlig danskväll. Den intressanta upplevelsen härifrån kommer när en viss låt sätts igång och hela dansgolvet formerar sig. Vi förstår inte riktigt vad som händer tills hela folkhavet börjar röra sig synkroniserat. Johanna och jag joinar direkt och försöker följa med i dansstegen och gör det med hyggligt resultat. Det var otroligt häftigt att se då jag i alla fall aldrig sett eller gjort något liknande en vanlig lördagskväll kväll på en nattklubb. 

Under samma kväll träffar vi en person som ger oss en möjlighet vi aldrig kommer glömma. Detta kommer leda till den största erfarenheten hittills här nere. Personen bjuder in oss till en internationell G7+ konferens med temat “Post-2015 Development Agenda, Development for all: stop conflict, build states and eradicate poverty”. Johanna och jag tackar ja och tar emot inbjudan men förstår inte riktigt vilken chans vi fått. Detta blev vi varse om när vi höll vår inbjudan i handen. Premiärministrar och högt uppsatta politiker, akademiker, experter, affärsmän och folk från ”civil society” från c:a 47 länder världen över hade samlats på denna konferens för att diskutera Post-2015 Development Agenda. Vi var som två barn på julafton när vi minglade runt med våra delegatkort runt halsen där det stod att vi representerade Sverige. Vi deltog i diskussioner och det kändes så häftigt att vara inne i de rum där saker inom vårt fält verkligen händer och diskuteras för att sedan nå policynivå på ett globalt plan. Tillsammans med detta kom det goda fikor, fantastiska luncher och en fin middag som vi inte tackade nej till. Under middagen ska det också tilläggas att vi samtalade och skakade hand med självaste premiärministern av Östtimor! Vi berättade om oss själva och vår forskning och han uppskattade att vi var här och forskar här. Allt detta som skedde under konferensen kändes så overkligt och så häftigt! Vi hoppas att det inte är vår sista liknande konferens!

Vi fick klä upp oss för konferensen och köpa ny utstyrsel. Jag klarade mig med ett par nya skor men Johanna köpte på sig klänningar och skor. Skorna var tyvärr trasiga redan när hon köpte de (detta visste hon dock om och prutade därför mycket men varför köpa trasiga skor? Efter att ha letat i nästan 2 timmar efter ett par skor i storlek 41 som inte verkar finnas i den här staden så fick hon ta vad hon kom åt som passade). Skorna höll inte länge innan tejpen fick komma till undsättning och knappt rädda situationen men hon tog sig igenom konferensen utan anmärkning men vid hemkomst var det i princip bara slamsor kvar av skorna.

Detta är ett inlägg om hur mycket nytt man upplever i ett nytt land som man kanske aldrig skulle göra i Sverige. Vi är väldigt tacksamma för allt och spända över vad som väntar runt hörnet här näst! Kommer man in på en sådan stor konferens av ren slump så känns helt plötsligt ingenting omöjligt.

/ goa hälsningar – Daniel

Sushi, plugg och ett byte av boende

Det är måndag kväll och nu sitter jag i soffan efter en mysig middag med min kompanjon Safi Sabuni-the zen girl. Sushi, nice som Johanna hade sagt! Vi sitter vid våra datorer och samtidigt kollar på National Geographic. Det handlar om flygolyckor.

 

Föregående vecka var en vanlig vecka. Vi har varit i Uganda ett tag och det börjar kännas som vardag här i Kampala-vi går och handlar på Garden City (20-25 minuter bort), tar ut pengar på vår bank, handlar choklad i lilla supermarket, pluggar, promenerar, går på bio och småshoppar afrikanskt hantverk, kläder och annat smått och gott. Jag är numera van att man får ett Mzungu, sister eller wife efter sig när bodaboda-killarna vill ha min uppmärksamhet, Safi har fått ett giftemålsanbud och life goes on. Däremot är det något speciellt med den här veckan- metodkursuppgifterna ska in (vilket betyder en MASSA plugg) och vi ska byta boende.

I dagsläget bor vi i centrum, med nära avstånd till restauranger och allt annat, i en lägenhet med varsitt sovrum och kök vilket har varit HEAVEN. Vi har kunnat köpa vår egen frukost och, så att säga, tagit hand om oss själva. Air condition, egen dusch osv har varit gött.

På torsdag ska vi byta boende, till ett ställe som är i utkanten av Kampala. Mer naturskönt och mer kontakt med människor. Vi ska hyra ett rum med två sängar i och duschar, toa och allmänrum utanför rummet. Det positiva är att vi antagligen kommer träffa massa nya människor, bättra på solbrännan (eftersom vi inte kommer hänga lika mycket inomhus) och slippa alla avgaser. Det vi kommer sakna är vårt eget kök, privatliv, restauranger och annat runt hörnet, air condition, eget badrum och queen size beds. De har även sagt att det är en hel del apor på det nya stället, vilket jag ser fram emot not so much. Däremot är jag positiv till bytet, eftersom det blir lite ombyte. Vi har även planerat en safari genom det nya stället.

 

En annan grej som ligger i bakhuvudet är att vi inte har så många veckor kvar i Uganda, tiden flyger iväg så att säga. Trots att det finns saker jag saknar i Sverige och vill hem till (varm dusch, tack!) så ser jag inte fram emot att lämna Uganda. Jag har gillar Kampala och deras kultur. Trots att de talar med så låg röst att jag inte hör vad de säger eller blir irriterad på deras långsamma promenadtakt är det något som lockar. Kanske var det den snygga killen som serverade oss ikväll eller så är det kulturen och det varma välkomnandet man får varje gång man träffar en ugandier. (Eller kanske både och!) Men faktum är att jag gillar Uganda och ser fram emot de nästkommande vekorna. Det hjälper ju att ha the zen-girl med mig. Safi du är den bästa kompanjon en skitunge som jag kan ha! Skickar även en hälsning till er andra Informatör-Fred och Utvecklare-Ta hand om er och saknar er, vare sig ni är i Timor, Etiopien, Malaysia (Thailand?) eller Sverige.

 

Med det sagt så säger jag Godnatt och vi återkommer med mer skit när vi har mer skit att återkomma med.

 

Uganda out!

 

Hälsningar Martina 

Bahir Dar

Hej alla!

Jag lovade ju för ett tag sedan att visa er den fina kartan som Louise ritat till mig. Låt mig ta er på en guidad tur genom vår lilla stad!

Högst upp till höger har vi Lake Tana, full av flodhästar (som fortsätter att hålla sig gömda för oss). Vi bor i Abay Mado, Bortom Floden, ni kan se oss där till höger. Inte så långt från sjön med andra ord. Varje dag åker vi minivan över floden och tar oss in till centrum. Vi hoppar av vid St George kyrka, där kan man om man vill ta en liten bajaj för fortsatt färd. Vi brukar dock promenera, antingen rakt fram mot Ghio Hotel eller nedåt längs stora gatan. Där kan man ta ut pengar i ATMen, äta på WaWi pizzeria eller köpa vatten och Internet i Supermarketen. Vid Supermarketen står minivansen parkerade, så därifrån kan man åka hem igen. På söndagarna fortsätter vi dock en bit, förbi marknaden på vänster sida till Papyrus Hotel, för där är poolen! 🙂 Längst ner i högra hörnet är också universitetet, Peda kallat. Där står, som ni ser Anteneh och vinkar.

Och så mycket mer är det inte av Bahir Dar. En dag kanske jag lär mig hitta ordentligt. Tills dess tar jag med mig kartan.

Nu säger jag tack och hej för denna gång. Ska fortsätta kurera min mage som idag, för första gången på resan, är lite missnöjd, och så väntar vi på att vattnet ska komma tillbaka i kranen. Förhoppningsvis sker det på denna sida midnatt.

Bye bye

Kids, kids!

Barnen i baptist kyrkan i Kampala