Dan för dan före…äh! Det är ju sommar!

Jag har nu efter några dagars sängliggande vaknat till liv igen och tänkte posta mitt första inlägg på den kanske mest udda och intressanta bloggen av dom alla. Magsjuka tänker ni säkert nu. Men nej. En ruskig och envis förkylning som jag antagligen blev smittad av på planet ner. Men febern är borta, rösten nästan tillbaka och jag kan äntligen börja njuta av Indien igen.

Till skillnad från Sverige så har vi 6-dagars arbetsvecka här vilket innebar en lika intensiv dag idag som tidigare i veckan. Dagen började i ottan när vi sömniga traskade bort till grannhuset där vi skulle få vara med på en buddistisk ceremoni inför ett bröllop. Klockan sju skulle det börja, sen blev klockan halv åtta och när det egentligen började hade klockan tickat en halvtimma till. Vi fick först kasta lite sand bakom axeln tre gånger, sen lägga fingret i ett litet vattenbad och sen skvätta bort det igen, innan vi fick komma in. Efter att alla hade gett en gåva till Dalai Lama satte vi oss på golvet och lyssnade på två munkar som satt och vaggade fram och tillbaka och sjöng/mumlade något som ingen av oss förstod. Efter en halvtimme va det frukost så vi smög försiktigt ut och lämnade ceremonin. Lite småskoj att se men de flesta av oss hade nog väntat sig lite mer action än så..

Resten av dagen har bestått av ännu mer studiebesök till olika organisationer som vi har möjlighet att få jobba med. Första organisationen hette WELL, Womens Empowerment in Local Livelihood, ett jättemysigt ställe som hjälper kvinnor att starta eget genom att utbilda dom i att göra olika hantverk utav tidningspapper. De flesta i gruppen fick upp ögonen för WELL så där kommer garanterat några hamna. Vi åt även lunch där innan vi åkte vidare till nästa stopp som var AIAT (Auroville Institute for Applied Technology). Det var en skola som erbjöd utbildning inom olika teknologiska områden där de ville ha hjälp med att motivera eleverna och minska antalet avhopp som nu var ganska högt. Dock var takfläkten på under hela hans presentation som gjorde det lite svårt att höra vad han sa. Det tredje stället hette AVAG, Auroville Village Action Group, sköttes av en söt indiska som jobbade för kvinnors rättigheter i byarna runt om i området. Fokus låg här på att höja deras självförtroende och stötta dom i ofta våldsrelaterade förhållanden med deras män genom att anordna ”womens clubs”. De jobbade även med att sudda ut gränserna mellan de olika kasterna, väldigt spännande! Det sista stoppet var på SALT, Social Awareness for Liberation Trust, ett barnhem precis utanför Auroville. På grund av ett missförstånd så visste inte ägaren att vi skulle komma vilket gjorde att presentationen blev väldigt spontan och tyvärr lite bristfällig. De hade dock störst behov utav finansiell hjälp så tar man sig an det projektet kan man nog göra mycket nytta.

Till ett avgrundsvrål från Anna och Johanna på grund av en kackerlacka som kom krypande upp ur toaletten tackar jag för mig denna gången. Nu ska vi sätta oss på våra BIKES för att få i oss lite föda.

Fred ut!

This entry was posted in Louise skriver. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s