Från många till två

Att åka direkt från Indien till Etiopien var onekligen speciellt. Många har frågat mig om skillnader och likheter och visst finns det båda delarna. Men det konstigaste med att byta land och åka vidare var inte att höra ett nytt språk, att se blå rickshaws istället för gula eller att behöva räkna pengarna på ett annat sätt. Visst bidrog dessa saker till den känsla av förvirring som jag gick runt med de första dagarna. Men det som för mig känts konstigast har varit att gå ifrån att vara många till att vara två. Till viss del är det väldigt skönt att vara färre. Jag och Louise har väldigt kul och jag är glad att det är just vi som skriver ihop.Vi har liknande rutiner och pluggvanor, och det underlättar naturligtvis mycket. Dessutom förstår jag inte hur vi lyckades vara så många så länge i Indien! Hur tusan delade vi upp notan varenda dag på restaurangerna, när alla åt olika mycket och för olika mycket pengar? Ju mer jag tänker på det, desto mer imponerad blir jag över att vi överhuvudtaget fick någonting gjort och att vi inte bråkade mer. På så sätt är det alltså mycket bekvämare att vara två.

 

Men det är också underligt. Underligt hur man vänjer sig vid saker. Vid att aldrig vara ensam, vid att dela säng med någon (ja, jag har, med undantag av några få nätter, delat säng med någon i över två månader), vid att det alltid finns några andra människor där man är. Jag minns en dag i Auroville då jag spenderade några timmar ensam vid International House där vi bodde. Fy vad trist det var! Och jag, som alltid haft ett behov av att vara ensam då och då, som alltid värdesatt de ensamma söndagskvällarna i min lägenhet i Växjö, blir lite förvånad över detta. Här får jag ensamtid, det jag trott jag skulle sakna mest under resan, och så vill jag inte ha det!

 

Detta, om något, är väl ett bevis på att vi som grupp funkat väldigt bra ihop under Indientiden. Igår skypade jag och Louise i över en timme med Daniel och Johanna i Östtimor. Jag fnissade som en liten unge hela tiden, ett säkert tecken på att jag verkligen var glad att se och prata med dem. Som någon av mina vänner sa; vi har vant oss vid att ha varandra på en armslängds avstånd. Då blir det så klart konstigt att plötsligt vara i olika länder. Några är i vårt grannland, andra på andra sidan jorden, men det känns som om alla är lika långt borta. Klart att man saknar varandra!

 

Detta är två helt olika resor, med olika syften och olika mål, det var vi alla på det klara med redan innan vi åkte. Att komma hem, träffa varandra igen och försöka göra något av det material vi samlat in, både det rent fysiska materialet i form av data till uppsatserna och det psykiska materialet i form av alla intryck och upplevelser, det kommer också bli en resa. En mycket spännande sådan. Och jag är glad att jag delar alla dessa resor med dessa människor.

 

DSC_0016

 

 

This entry was posted in Ronja skriver. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s